Jag har ju 3 söner. Två av dem har passerat 14-årsåldern. Således en kvar. Och han är right there.
Fy bövelen vad jobbigt det är. Jag har dock blivit en jäkel att hantera det. Men det krävdes 2 att träna på.
Om vi tänker oss ett vanligt uttalande, typ " Asså nu morsan när Tobbe ska åka me oss till träningen ida, så behöver du inte låta så där glad, typ överdrivet glad och ställa en massa frågor till honom och prata me honom utan va ba tyst och kör. Fort, men det kan du väl inte."
Med Äldstasonen hade jag då ett låångt utlägg om att man ska vara trevlig,artig, få andra att känna sig välkomna, att alla har rätt att vara som man är, drog in lite Amnesty, diktaturstaters tänk. SÅ PRETTO jag var. Så fullständigt ointressant för en nybankad tonåring. Han stängde av innan min första meningen var avslutad. Och jäklars va osams vi jämt var. För jag skulle ju uppfostra 24-7.
Mellansonen drabbades också en del av mitt dravel. Även om jag hade taggat ner en hel del, så var det ändå tillräckligt för minst en dust om dagen.
Och man blir helt slut av detta ständiga tjafsande.
Yngstasonen, dvs tredje försökskaninen, han möts nu av en mor som ler och säger;
" Nä jag lovar att sköta mig och göra som du säger"
Han och jag tjafsar väldigt sällan.
Man borde få göra om. Och göra rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar