Nu börjar Silly season i yngstasonens hockeylag.
Nu ska alla hockeypappor ut och visa upp sina söner i andra klubbar och få bekräftelse.
De har stått på läktaren en hel säsong utan att någon endaste sagt att sonen är duktig.
Och eftersom de är fruktansvärt otrygga, lider av taskig självkänsla, samt har ett bekräftelsebehov större än Britney Spears, så måste de jaga runt med sonen som täckmantel.
Jag vill bara ge dessa låtsaspappor en stor käftsmäll, så de sansar sig. Och att de sa till sin son:
"Min älskade son, du duger som du är. Och jag finns om du behöver mig, jag går precis bakom dig. Jag är ditt bollplank om du vill. Jag är så glad att du trivs med din hockey, och att killarna i laget betyder så mycket för dig. För navelsträngen klipptes för länge sedan, och efter den dagen har jag bara gett dig redskap att bli en stark, självständig, trygg, empatisk viljestark människa."
Jag har träffat så många låtsaspappor genom åren. De har alla ett gemensamt drag. De är ofta skilda eller en fru som de lyckats få helt ointresserad av sonens sportande. Hur man nu som mamma kan tillåta sig själv det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar